Igår satt jag och läste ut dom sista sidorna ifrån en bok. Jag har alltså läst ut en hel bok för första gången, sedan jag gick in i väggen för ca 1 1/2 år sedan och det känns så jäkla gött!! Taklamporna är ännu inte uppmonterade. det har funkat bra under hela sommaren, men nu när hösten börjar smyga sig på blir det en aning mörkt på kvällarna. Komiskt nog hittade jag en pannlampa i städskrubben och trädde på den på huvudet! Vips så såg jag hur bra som helst. Just nu söker jag inspiration till framtida yrkesval och drömmen om att starta eget, kanske även att kunna jobba globalt. I boken blir jag påmind av hur jag som liten älskade att själv skriva. Jag satt länge nere i den kalla och fuktiga källaren och skrev berättelser om både kärlek, äventyr och svek. Jag har stått på scenen i skolan när vi haft musikuppträdanden, men också under en tid då jag dansade. Senare började jag även pröva att föreläsa lite smått på mina gammal skola och inom kommunen genom att informera elever, föräldrar och lärare i ämnen om värdegrunder, handikapp och hjälpmedel. Det kändes gott och jag fick prata om något som jag tyckte var viktigt! Senare fortsatte jag att jobba med handikappade, men där någonstans stannade allt upp. Jag kände ett fruktansvärt motstånd, kollegorna arbetade utifrån dom rutiner dom alltid gjort och jag var ung och mjuk, så vågade inte trycka på för hårt. Rädd för att jag själv skulle gå av i en konflikt eller förlora jobbet. Än idag kan vissa situationer väckas i mig när jag tänker tillbaka. Om ändå personalen kunde känna in mer, se mer, avsätta mer tid, vara mer närvarande. Då skulle dom kanske se, just det jag ser, höra och känna det dessa fantastiska individer frustrerat försöker förmedla i känslovågorna. ......