Det finns så många olika glasögon att sätta på nästan, teateröron, masker och kostymer som man kan byta under varje dag. Kanske kommer jag aldrig vara riktigt säker på vem jag är eller vem jag vill vara, men samtidigt är det ju lite av spänningen i livet också. Att ständigt få söka. 
Men för min del nu när jag äntligen börjat hitta saker jag tycker om och personer jag äntligen kan hålla mig i, då gäller det också att älska sig själv. 


Jag var jätte arg på mig själv, efter att jag reflekterat över mina tidigare tankmönster och handlingar. 
Hur jag medvetet, men även undermedvetet dragit mig till starka kvinnor och kontrollerande män. Eller för att vara lite mer tydlig, kvinnor/tjejer där jag kan vara med utan att synas för mycket, men ändå bli bekräftad. Det blev på något sätt en balansgång. Tjejerna var vana vid att vara i centrum och prata och en av min bättre förmågor har varit att lyssna och hjälpa. Jag blev uppmärksammad, men jag vara samtidigt inte fast. Jag kunde glida mellan dom olika tjejgrupperna. Jag slapp dom där riktigt djupa relationerna.
Dock var det, det här med att älska sig själv. Jag lät mig många gånger bli överkörd. Jag parera inte tillräckligt snabbt. Samtidigt ville jag ju ha den där extra bekräftelsen också. Att jag var så snäll och duktigt, för det var väl den jag var ??? Det var det folk alltid sagt till mig och det var något positivt. Lät det som i alla fall. Det där med att säga nej var något fult. Då var man ju egoistisk. 
Detsamma gäller männen. 
Det jag egentligen behövde var kärlek och närhet, men samtidigt var jag så fruktansvärt rädd för det där med att någon skulle titta in i mitt ihålliga inre och framför allt se allt trasigt. Att jag skulle öppna upp mig för någon som sedan skulle överge mig. Rädslan över att rasa ihop i någons armar och bli lämnad med ännu mer pusselbitar utslitna. Jag blir så rädd att jag kan bli arg när folk kommer för nära och när jag väl måste släppa taget om dom så får jag separationsångest. Jag har också rädsla för att binda mig, då jag inte vill hamna i ett förhållande som jag inte kan utvecklas i och begränsas att upptäcka världen med mina egna ögon på grund av att någon annan ska lägga sig i. Men det är ju inget som accepteras nu för tiden. Allt är så ytligt och överspelat. Fort ska det gå, gärna fyrkantigt, så att personen tryggt kan hålla mig i ett och samma fack.
Jag ligger i sängen med täcket över huvudet i dom stunderna och sen ser jag noga till att hiva upp ännu 20 cementstenar till runt min borg. Med det funkar ju inte! 
Desto kallare blir jag. Då kommer dom där pojkarna/männen som också är känslokalla. Man har ytliga relationer och även ytligt sex. Man säger inte tack och hej efter att man börjat strula, man säger helt enkelt inte nej. Fast jag egentligen har ett val. Innan har jag alltid känt att det uppenbart förväntas så jävla mycket av en. Gör man A gör man B. Inga konstigheter. 

Sexet i sig är ju också en flykt. Jag mår ibland bra, men oftast dåligt. Jag höjer mig själv och stänger av länken till kropp och känslor även här. I princip våldtar jag mig själv omedvetet. Sex är så mycket mer än penetration. 
Att det ska vara så lätt att ta av sig kläderna, men så svårt att dela med sig av sitt inre. Vad har jag gjort emot mig själv..... Dom här destruktiva mönstren skyller jag mig själv för. Jag har blivit medveten om dom och nu måste jag acceptera dom. 
Jag tror på att lika attraherar lika. 
Så jag måste börja älska mig själv för att kunna bygga upp allt igen. Jag vill vara trygg i mig själv. Det är mitt ansvar att hitta alla vackra skatter och pusselbitar som gör att jag är ja. 
Får jag bort den känslokalla rädda personen, slutar jag samtidigt att dra till mig människor som utnyttjar mig och dom känslokalla männen lär också söka sig vidare. Jag måste våga ta emot komplimanger, gåvor, leenden och kramar. Det här kommer ta tid. Jag vet att jag är värd allt detta, men är så van vid att sen barndomen känna skuldkänslor att jag måste ge tillbaka hela tiden. Jag måste släppa dom kraven på mig själv. Grunden i tryggheten hos mig själv finner jag genom att lära känna mina egna gränser och VÅGA uttrycka dom med respekt för mig själv

Just nu ställer jag mig frågan.
Vem är jag idag?