Nu vaknar jag sådär tidigt igen, går ut i den friska luften och andas in varm fuktig sensommar luft! Det är fortfarande mörkt och disigt ute, ännu är ingen mer än jag vaken. Jag har mött två typer av människor i mitt liv som gillar egentid, dom som går upp tidigt som jag för att möta sig själva i stillhet och tystnad. Men också dom som är nattugglor, som sitter uppe halva nätterna för att vänta på att staden stillnar och sakta somnar in. Lampor släcks, ljuden dämpas, stressen avtar och dom höga kraven lyfts av ifrån dom stackars smärtsamma axlarna för några timmar. Andetagen blir djupare, anden i dig, andligheten, ditt hjärtas röst gör sig åter igen ett kärleksfullt försök att komma i kontakt med dig. Viskande lätt -jag älskar dig, var rädd om dig. Följ mig hjärtat, följ din livsdröm, du klarar det, snart är vi nästan där. Snart är du där och du är så värd det älskade du. <3