Jag är inte aktiv här just nu på grund av att min utbrändhet har gått några steg tillbaka ner i trappan igen. 
Det visar sig på ganska allvarliga sätt, då jag kan få total blackout. Då jag inte kan uppfatta var jag är någonstans vilken plats jag ska till eller hur jag ska ta mig till platsen. 
Jag har försökt att förklara för mina nära och kära, men upplevt att dom har haft det svårt att bemöta/känna in och förstå det jag beskriver. Ofta har dom tystnat, slutat lyssna eller sagt något i stilen, är det verkligen så illa? 
På ett kritiskt sätt. 

Då har jag lust att svara,nej det är det inte. Det är ännu mer komplicerat än det jag försökt att beskriva för dig, jag har hittills beskrivit det milt. 

Det är svinläskigt att blotta hela sig själv, från att ha varit en person med pokerface. En person som har hållt uppe fasaden och garden för andra. Nyckeln är ju naturigtvis att accepterar och älska dig själv. Men när man inte har den nyckeln blir det en lång och ständigt jakt efter andras bekräftelse att man är tillräcklig. 
Så även nu när jag är utbränd, fortsätter denna fighten i mig. Nu är jag ju medveten om nyckeln, men den råa och nakna sanningen kan vara nog för läskig att ens erkänna för sig själv och plågsam att visa upp för allmänheten. 
Rädlsan för utanförskap, dömanden... 
Min hjärna är redan trött efter dessa rader. Själva poängen och fortsättningen får jag ta en annan dag haha. Värt ett försök i alla fall. 
Var rädda om er där ute nu. 
Allt gott @Taramella.