Vi gick in i en meditation. Läraren väglede och gav oss stort utrymme till att skapa bilder och upplevelser.
Det var vårdag och man gick längs en grusväg. Jag kikade efter alla vackra blommor som började slå ut i dikeskanterna och lyssnade på fågelkvittret. Längs med stigen porlade en bäck, jag följde den och svängde in vid en glänta. Vid gläntan var det en stor sten. På stenen sitter det ett barn, som jag närmar mig. Barnet är jag som liten. 

Hon sitter och dinglar med benen. Hon tittar på mig med stora nyfikta, klarblå ögon. Jag sätter mig på stenen bredvid henne. Hon bubblar av ord, fantasier, ideér, berättar hennes sätt att se välrden ur hennes ögon. Klarheten, äktheten, rättvisan, oskuldsfullheten. 
Jag blir ledsen, när jag inser hur mycket jag saknar detta barnet inom mig. Jag blir ledsen för henne skull att ingen lyssnade och såg det som var så viktigt och sant för henne. Som jag längtat efter att få kontakt med henne igen! <3 

[Fysiskform] Märker hur snoret och tårarna rinner och jag lämnar meditationen. Går från rummet och vännerna. Snyter mig och skyndar ut ur huset innan jag sedan bryter ihop. Det är inte bara sorg som kommer ut, det är mycket ilska också. Hennes ilska/frustration för att ofta ha blivigt missuppfattad och sedan gång på gång blivigt nedtryckt och överkörd.
-Barn är små människor och dom har så mycket dom kan lära oss, om vi bara lyssnar!- 

När jag samlat ihop mig själv och sattit mig i meditationsställning igen avslutars meditationen precis. 
Läraren frågar om jag vill dela med mig av vad jag upplevde och jag berättar. 
- Men varför lämnade du rummet, nu lämnade du sig själv och dina känslor igen? Våga sitt kvar nästa gång, vi är här för att bearbeta och du stör ingen. 

 

Hon är så klok !