Jag har valt att ta avstånd. Avstånd från den människa jag kanske älskar allra mest. Själv begriper jag inte vart jag fick detta mod till att göra ett sånt korkat beslut. Trotts att jag grät o spydde om vart annat. Tänk vad stark jag är (och korkad) fast ändå stark! Vad lärde jag mig av detta nu då? Jo jag lärde mig det jag vetat hela tiden. Det största hindret har hela tiden varit mig själv. Ändå mår jag förvånadsvärt bra. En aning ensam, men det är ju inte så konstigt. Men var tog då känslorna vägen efteråt? Den frågan kan jag inte svara på, förmodligen har jag stängt av känslorna tills vidare. Man tror man känner sig själv fast i själva verket kan man inte ens lita på sig själv. 

 

Jag har ingen aning om vad framtiden har att erbjuda. Det enda jag kan lugna mig själv med är att det finns en mening bakom allt. 

Tycker det är spännande och skrämmande på samma gång, hur lättpåverkade vi människor är och hur varje val kan påverka ens liv så mycket .