Tankar
Jag vill tacka för att vi har drömmar på nätterna. Hur skulle vi annars kunna bearbeta allt jobbigt och sortera alla intryck. Men framför allt vill jag tacka för att drömmarna visade mig känslor från gamla minnen häromdagen.
Jag blev påmind om hur fruktansvärt dåligt jag har mått genom åren. Jag drömde om hur killen jag hjälpte, spydde okontrollerat för känslorna han kände rymde ingen plats i honom. Att killen jag tog hand om var längst nere på botten med mina gamla känslor. Hur många gånger jag stressat sönder mig, hållt panikångesten för mig själv och aldrig tillåtit mig själv att säga nej. NEJ, TYVÄRR JAG HINNER INTE SES. NEJ TYVÄRR JAG KAN INTE JOBBA ÖVER, JAG ÄR UTMATTAD. Att det ska vara så jävla svårt?
Så nu häromdagen kom jag på mig själv. Jag skrattade för nästan ingenting. Jag lipar till alla ljudböcker och romantiska filmer. Jag har börjat öppna upp mig själv igen och börjat släppa spärrarna. Jag är inte bara kall och hård på ytan längre. Tack för skrattet, tack för gråten. Långsamt, långsamt har jag börjat vägen till att läka... 23 minus ute, men så underbart vackert.